Hemma.

Efter vad som kändes som en lång arbetshelg fick jag äntligen åka och dansa på söndag kväll.
Inte det bästa bandet precis, men trevligt folk och jag hade riktigt roligt.
Efter dansen hängde jag med upp till Umeå där jag spenderade gårdagen med att bland annat äta blåbärsmjukglas med benen dinglande från kajkanten. Sommarfeeling om något!

Nu är jag hemma igen. Hemma... Vad är hemma egentligen? Lägenheten börjar kännas som mitt hem, men annars är jag ganska vilsen.
Vad vill jag? Med livet, arbetet, kärleken, staden.. Vissa stunder inbillar jag mig att jag kommer och bli ensam. En sådan stund är nu.
En separation är fruktansvärt jobbig, speciellt när det finns känslor kvar. Och det tar tid. Det FÅR ta tid. Så varför är jag då så otålig? Varför kan jag inte hitta lugnet och tryggheten i att låta det göra så ont vissa dagar att jag bara vill rulla ihop mig till en liten boll och dö?
Man orkar inte känna.
Men är det bättre att gå runt som ett tomt skal och bara trycka undan allting, för att det känns helt övermäktigt att bearbeta?
Skulle inte tro det...