Sidor

24 september, 2010

Life.

Ibland blir allt det jobbiga bara för påtagligt. Man försöker koppla bort under dagen, bara ta små portioner av det jobbiga åt gången, för äta kakan måste man vare sig man vill eller inte. Annars försvinner den inte. Annars tar den bara plats, och man kan inte gå vidare.
Men när jag är själv, så känner jag mig väldigt ensam, liten och trasig. Ångesten blir så stark att jag nästan kan ta på den. Sorgen och ledsamheten väller över en, och det känns som att det aldrig kommer bli bra igen.

Kommer man någonsin att vara lycklig igen? Eller kommer det alltid innerst inne kännas så här?
Även fast det inte är realistiskt så känns det så just nu. Att känslan alltid kommer finnas där, och att jag bara kommer vara 75 % av den jag var.
Rädslan och skräcken för det senariot är bara överväldigande ibland.......

5 kommentarer:

Anette sa...

Det kommer faktiskt att vända en dag även om det just nu verkar fullständigt omöjligt. Det enda man kan göra är att andas. Försök att bara koncentrera dej på det. Andas med långa djupa andetag, sakta. Min bror blev lämnad av sin sambo sedan mer än tjugo år i våras. Han trodde inte heller att han skulle överleva, men han följde det rådet och tyckte det lättade lite. Naturligtvis kommer det många bakslag, men för varje gång det känns lite lättare stannar den känslan kvar lite, lite längre. Jag hoppas att du har någon att tala med.
Många tröstekramar, Anette.

Sara sa...

Jag förstår hur du känner det och jag vet att det är jätte svårt att tro när folk säger att allt kommer ordna sig. Det positiva är att du själv inser att det inte är orealistiskt att allt kommer att ordna sig!

Jag kan inte säga mer än att jag håller med Anette: Fortsätt andas och ta en dag i taget! Glöm inte att ta hand om dig själv och tillåta dig själv att känna det du känner.

*kram*

Efwa - Medea sa...

Bra att du släpper ut lite av din ångest genom att skriva om den. Bara det brukar hjälpa, pyttelite i alla fall. Anettes tips om andningen är ju också jättebra.
När jag var i en liknande situation gick jag mycket i skogen, kramade träd och klappade mossan. Konstigt nog hjälpte det mot det värsta.
Massor med kramar från Efwa

The Knitwit sa...

Jag kan bara instämma med ovanstående talare. Ibland gapar avgrunden under en och man känner att man hänger där i en mycket skör tråd. Att andas lugnt och fint... att kanske bara ta sig ut genom ytterdörren en stund - även om tröskeln är så hög att man behöver stege... - hjälper... för stunden.... och sakta... blir de där lite, lite bättre stunderna längre... och fler... och så småningom kommer avgrunden att vara lika djup, men inte fullt så bred... man kan först hoppa över den... och längre fram... kliva...

*kram*

Pärlmudden sa...

Det är bara att hålla med tidigare talare. Även om det känns som om livet tagit slut, så om man "bara" kommer ihåg att andas och ta en dag i sänder så kommer livet tillbaka så sakteliga. Jag talar av egen erfarenhet, och nu ca 20 år senare är jag lyckligare än någonsin förr...
Styrkekramar i massor!!