Så nu mer än nånsin hoppas jag på stickningen som en sorts terapi.
Och det finns även tröst i er underbara människor som följer mig här på bloggen. Underbara ni!
Filten växer sakta. Har inte stickat en maska sen i fredags heller av samma orsak, men nu börjar jag så smått komma tillbaka in i det.
Baksidan ser ut som ett fågelbo, vilket gör att jag funderar på om inte det bästa vore att fästa trådarna lite allt eftersom, men ändå lämna lite blockningsmarginal på ändarna..? Vad tror ni? Dom trasslar ju bara och är i vägen.
Nån som har stickat OpArt och upplevt detsamma?
Än en gång, underbara ni som finns där ute och lyssnar till/ ser mitt dravvel.
4 kommentarer:
Det är det som är så fantastiskt med bloggvärlden, det finns alltid någon som lyssnar, berömmer och stöttar. Det är nog därför jag bloggar för att man aldrig är ensam.
Kram Gina
Stickning är den bästa terapin - jag vet något om det :) Och du är inte ensam, vi är med! Ha det så skönt!
Jag hoppas att det ordnar sig till det bästa för dig. Jag håller med föregående talare, du är aldrig ensam!
Jag hade fäst trådarna eftersom, jag hade inte kunnat stå ut med tanken på att ha det framför mig när den fina filten äntligen är klar!
Många kramar
Skickar också lite tröstande ord. Varje maska kräver omvårdnad och gör att svåra saker bearbetas,ibland omedvetet.Och resultatet värmer kanske fler än en.
Hälsningar
Ulla
Skicka en kommentar