Daredevil..

Ska man våga...?
Har just kikat på Sockklubbens oktobermönster. Shit säger jag bara! Jag skulle sälja mitt vänstra öra för ett par såna! Så nu sitter jag i beslutsångesten. Ska man våga sig på det? Såg himla komplicerat ut... Men då är det ju tur kanske att det finns stickcafé i den här stan. :) Där finns det säkert någon vänlig själ som hjälper en när man har näsan under ytan.
Men då måste jag ju bara våga mig dit också... Men den här gången har jag bestämt mig att jag bara ska dit. Hur jobbigt det än känns, så kommer det säkert kännas mycket bättre efteråt.
Jag känner INGEN där, och det ger mig lite panikångest. Sen har jag alltid (och det skäms jag faktiskt för att erkänna) tyckt att det är lite pinsamt att sticka "in public". Inte inför folk jag känner, nej det gör mig ingenting. Men typ på bussen till exempel. Det känns som att folk stirrar på mig. Och jag tycker inte om att vara "center of attention" eller vad man ska kalla det. Jag håller mig gärna lite i bakgrunden.

Ska iväg och äta lunch med kärleken, så då får jag väl åka ner på lysen och inhandla garn till dessa. Hade bara flerfärgar sockgarn hemma, och jag tror dessa gör sig bäst i enfärgat. Kanske till och med vitt. :)