Viljestyrka eller instinkt?!

Såhär sjuk har jag inte varit på väldigt länge. Öronen värker som bara den. Bihålor, näsa och hals är full av.... Ja, ni vet. :)
Bara att resa sig ur soffan tar fem minuter, för jag provade att bara ställa mig upp direkt, blev hur yr som helst och drösade ihop i soffan igen!
Men nu har det gått ganska många timmar från att jag gav upp försöket att sova, och nu går det inte att dra ut på det längre. Jag måste ha mat!
Tur att man inte har nått smak-/luktsinne för tillfället, då behöver man inte anstränga sig nå väldigt. ;)
Mycket vitlök dock! Vik hädan sjukan!!

iPhone

På't igen.

Höstglöden avmaskades igår, och nu på't igen bara med nästa nystan.

Mer höst.

Även de norrländska husen har dragit på sig höststassen. :)

Ljushuvud.

Det börjar bli mörkt på kvällarna och det är lite dåligt upplyst efter den rutt som jag cyklar från tåget och hem. Så jag tog en sväng förbi Clas Ohlson och voila! För 49 spänn äger jag nu ett cykellyse. :D
Kanske inte det bästa, men det lyser upp rejält! Sen tror jag att det kommer dra ganska mycket batteri, men enligt F så kunde man byta ut glödlampan mot en LED-lampa, och då drar den mindre ström. :)

Höstglöden.

Den växer. Inte mycket kvar nu.

Underbara människor!

Jag vill bara ta en liten paus från det jobbiga och skicka en STOR KRAM genom etern till alla er fantastiska människor som bär mig på era varma ord och eran omtanke nu när jag för tillfället inte orkar gå själv.

Ni får mig att le mitt i det svarta.

Ni får mig att känna värme mitt i det iskalla.

Life.

Ibland blir allt det jobbiga bara för påtagligt. Man försöker koppla bort under dagen, bara ta små portioner av det jobbiga åt gången, för äta kakan måste man vare sig man vill eller inte. Annars försvinner den inte. Annars tar den bara plats, och man kan inte gå vidare.
Men när jag är själv, så känner jag mig väldigt ensam, liten och trasig. Ångesten blir så stark att jag nästan kan ta på den. Sorgen och ledsamheten väller över en, och det känns som att det aldrig kommer bli bra igen.

Kommer man någonsin att vara lycklig igen? Eller kommer det alltid innerst inne kännas så här?
Även fast det inte är realistiskt så känns det så just nu. Att känslan alltid kommer finnas där, och att jag bara kommer vara 75 % av den jag var.
Rädslan och skräcken för det senariot är bara överväldigande ibland.......